Även fast jag inte visste vem du var, så visste jag de sen.
Det var dig jag längtade att få prata med, i flera timmar kunde vi sitta och prata..det var också dig jag längtade att få va nära.
Du som fick mig att känna mig speciell och fick min kropp att pirra med det sätter du kolla på mig och hur då tog på mig, men ändå var jag rädd. Rädd att de fina skulle ta slut.
När jag minst anade de så sa du de och jag hade inte förberett mig på att just denna dag skulle de ta slut, du stannade ändå kvar men nu var de bara våran lust som gjorde att vi inte kunde släppa varandra helt..det var så jag kände de i alla fall.
Inget var som det varit förut det var bara ett tomt håll, hållet som fortfarande finns kvar.
Du är borta men jag har samma känsla nu som jag hade då, fast nu är de inte du längre.
Jag känner mig mer osäker än vad jag gjorde tidigare, jag är mer rädd denna gång varje gången jag tänker på de får jag det där pirret i magen fast det är inte de där fina man får utan de osäkra, jag mår illa, det är inte sant jag vet att det inte är sant. Det är du som fått mig att tro på alla dumheter jag lurar i mig själv, nu måste jag bara samla mod till att säga vad jag vill och tänker.
Men hallå det kan ju inte var så farligt, jag som alltid sagt sanningen till dig.
Måste sluta vara så jäkla nåjig, punkt slut!
Emaaherbertson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar